Åke Mossberg - Lyktstolparnas skräck

Angående

försöket att knäcka en lyktstolpe med bara pannbenet

Visst hade dagen varit lugn på Seismografiska institutet i Uppsala. Pilen som skulle ge utslag på Richterskalan hade inte rört sig en enda fjuttig millimeter och personalen roade sig mest med kaffe och kortspel i väntan på att något spektakulärt skulle inträffa. Det skulle dock visa sig att det bedrägliga lugnet bara var en inbillning, en chimär. Man skrev måndagen den 16 oktober 2006.

Klockan var vid pass 19.15 när en i staden Nora välkänd Milan-orienterare fick ”för sig” att han skulle genomföra en fysisk aktivitet frampå kvällskvisten. Han som tecknat under följande sanna berättelse ur livet är, läs och häpna, samma person som ovan nämnda Milan-orienterare.

Det var nära nog becksvart när han/jag stack iväg, styrande kosan österut till en början, genom villaområdet Dalsta, längs Torsgatan ner till Blåsut och den spegelblanka Norasjön. Här tog jag av mot söder och med raska steg forcerades Strandpromenaden förbi bysten av Maria Lang och fram till Storgatans östligaste utpost där jag vände kosan upp mot torget via den fruktade Storgats-backen som kändes lätt som en plätt. Jag hade en nyckel i fickan till Fotocentralen och där pep jag in för att stänga av databurken som hade jobbat över med att skicka filer till ett fotolabb i Herrljunga. När så detta var klart tog jag en kvarglömd kassett i handen för att återlämna till svågern i Sjöstugan nere i den Göthlinska trädgården.

Att närmaste vägen till nyss nämnda stuga går snett över torget vet ju alla lokala innevånare i allmänhet och de lokala ”orienterarna” i synnerhet. Alltså bestämde jag mig för att gena över torget när jag återvände ut på Storgatan. Jag sprang fram mot Sandbergs affär och sneddade så över gatan mot det öppna torget. Att springa över ett stort torg kan måhända kännas som en bagatell jämfört med 45 års kryssande mellan frötallar och mäktiga granar. Jag har på nära håll passerat 10000-tals träd i ”hög fart” sedan jag började med orientering år 1961.

Efter kyrkvallen upptäckte jag en kamrat i Lars-Ove Pettersson som likt en vålnad syntes vandra längs kyrkvallen på väg västerut. Herr Pettersson har jag säkert konfronterats med ett 1000-tals gånger genom åren och att ägna just honom speciell uppmärksamhet den här kvällen visade sig vara ett ödesdigert beslut. Om Pettersson ändå hade varit ett vackert fruntimmer så hade nog efterföljande drama känts mera meningsfyllt på något underligt sätt.

Alltså sprang jag och tittade noga på honom – ifall han skulle intressera sig för mig och mitt vackra löpsteg en kort stund. Det gjorde han inte. Istället körde jag mitt pannben rätt in i en kolsvart lyktstolpe i präktigt gjutjärn så blodet sprutade likt vattnet i den närbelägna fontänen. Ur en präktig spricka välvde blodet fram, en bit av en tand försvann, hakan fick ta del av smällen, ävenså det ena knät.

Att pilen på Richters skala i Uppsala for i höjden förstår ju envar och seismologerna jublade - äntligen ett skalv att föra in i ”skalvboken” och dessutom ett svenskt sådant. Under tiden som noteringen skrevs in fortsatte blodet att forsa i en strid ström mellan fingrarna på undertecknad som ett tag var orolig för att alla årtal som genom åren lagrats i min ”bärbara” hårddisk skulle rinna ut och ned i en av Nora rännstenar. Vilket öde! Pettersson kom fram till mig och jag minns att han sa, med förvåning i rösten: ”Men, är det Du Åke?” Ja, det kunde jag ju inte neka till och vi stapplade båda iväg mot affären igen. ”Vad ska vi göra?”, sa Pettersson och lät bekymrad. Vi mötte ett flanerande par där kvinnan utbrast: ”Det måste nog sys…” Och mannen utryckte sig som riktiga män gör: ”Det ser för jävligt ut!”

”Vi går in till Fredrik Sandberg” sa jag, så kanske han kan skjutsa mig till ”akuten” i Lindesberg. Och tack och lov var Fredrik hemma och det bar iväg hem till mig i flygande fläng där en stor handduk kom fram genom Hjulströmskans försorg och som sedan placerades över pannbenets stora öppning. Det var då som Fredrik tog en bild för att eftervärlden skulle få se en glimt av det helvete som utspelades i Nora år 2006. ”Nu åker vi till Linde” sa Fredrik - ”Men först måste jag hämta snuset”. Så ned till Sandbergska gården efter snus till chauffören och så iväg igen över Siggebohyttan i rask takt.

Väl framme kom en man i vit rock oss till mötes och jag fick frågan ”Men, vad har du gjort?” ”Jag har försökt knäcka en lyktstolpe med bara pannbenet” sa jag och tyckte att jag hade sagt någonting väldigt putslustigt. Då anande han att jag hade fått en lättare hjärnskakning och fortsatte: ”Vad minns du?” (Vilken fråga!) ”Ja jag minns att Karl den tolfte dog 1718, men det minns väl inte du?” Nej, mycket riktigt han hade inget minne av det han en gång fick lära sig i skolan. ”Och så” fortsatte jag, ”minns jag att Linde, Nora och Askersund fick stadsrättigheter år 1643” – ”Det räcker” sade vitrocksmannen och bad mig följa med till ett litet omplåstringsrum där jag fick ligga en halvtimma innan hjälp anlände i form av en turk som konstaterade att ”det behöver nog inte sys” varvid den förste vitrockaren tejpade ihop såret med att antal tejpbitar. Och så åkte vi hem och tänk, jag var lagom hemma och fick se Sportnytt 22.03. Ännu mera spännande sport alltså.

Idag skriver vi december -06 och i pannan har jag beviset – ett rött ärr som jag förklarat för minst 300 personer orsaken till. Den vanligaste frågan när någon kommer in i affären är: ”Vad fan har du gjort?” Och så får jag dra hela historien igen. Är jag smart nu så kan jag trycka upp det här pannbens-kåseriet och dela ut, så kan ju alla nyfikna själva få läsa innantill, och på så sätt sparar jag en hel del tid i julbrådskan.

När jag så här efteråt närmare studerar Fredriks bild på den omtöcknade orienteraren i hans ägandes kök kan jag dock förnimma ett återhållsamt leende på min hulda sambos läppar när vi tillsammans håller blodtrycket på en angenäm nivå. Hon tyckte nog att alltsammans var en smula komiskt och fler med henne efter vad jag hört bakom min rygg. Efter att man i orienterarnas umgängeskrets berättat om min framfart på Nora torg så har många glada skratt studsat mot Digerbergets alla branta stup på min bekostnad. Och det bjuder jag på. Den dagen kommer då läsarna av detta annorlunda kåseri själva trär näsan i en telefonstolpe eller rentav mitt i en koruka. Råkar jag vara i omedelbar närhet av den som får sistnämnda ruka mitt i plytet så skall jag sannerligen försöka leva upp till sensmoralen i det gamla kära uttrycket: ”Den som skrattar bäst skrattar sist”.

Åke Mossberg, lyktstolparnas skräck